Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Domstolsverket förlorare i mål om domstolsbyggnad

Det kommunala fastighetsbolag som lät bygga om Norrtälje tingsrätt anses inte ha agerat som syssloman gentemot Domstolsverket med skyldighet att slutredovisa projektet. Bolaget var dock skyldigt att granska fakturorna med viss omsorgsplikt. Tingsrätten dömer dock verket att betala ytterligare 6,7 miljoner plus nästan lika mycket i rättegångskostnader.

Domstolsverket förlorare i mål om domstolsbyggnad
Norrtälje tingsrätt blev dyrare att bygga om än Domstolsverket tänkt sig. Foto: Carl Johan Erikson.

Staten genom Domstolsverket ingick den 22 oktober 2015 avtal med det kommunala bolaget Campus Roslagen AB om hyra av lokal på fastigheten Tälje 4:90. Lokalen skulle byggas om för att kunna användas för att inrymma Norrtälje tingsrätt och tillträde skulle ske i slutet av mars 2017.

Med anledning av ombyggnationen ingick parterna ett projekteringsavtal av vilket framgår att Campus skulle upphandla entreprenad för ombyggnationen. Domstolsverket skulle bidra med information och specialkompetens angående specifika krav för lokalens anpassning till användningsområdet. Parterna träffade även ett tilläggsavtal om att del av entreprenaden skulle bekostas genom ett lån från Campus till Domstolsverket om 20 000 000 kronor. Lånet ska återbetalas av Domstolsverket genom ett tillägg på hyran om 4 093 138 kronor per år till och med den 31 december 2022.

Campus ingick ett entreprenadavtal med Credentia AB. Även Domstolsverket signerade Entreprenadavtalet. Avtal träffades även med konsulter om utförande av uppdrag som bland annat projektledare, byggledare och installationssamordnare för entreprenaden.

Arbetet med entreprenaden påbörjades under hösten 2016 och pågick fram till augusti 2017, då Domstolsverket kunde flytta in i lokalen. Ersättningsformen för ombyggnationen var löpande räkning med en fastprisdel. Den rörliga delen åsattes en "bedömd budget" på 20 640 000 kronor. Fastprisdelen bestämdes till 8 519 000 kronor. För det fall den verkliga slutkostnaden för den rörliga delen, vid en slutavräkning, skulle visa sig över- eller understiga budgeten med mer än 20 procent skulle dock fastprisdelen justeras upp/ned med 20 procent av ökningen/minskningen.

Rivningen av delar av befintlig byggnad utgjorde från början en separat entreprenad men övergick från totalentreprenad till samverkansentreprenad när Campus och Credentia den 8 juni 2016 ingick en tilläggsöverenskommelse.

Domstolsverket vägrade att betala två fakturor på 6 699 873 kronor varför Campus yrkade att tingsrätten skulle ålägga Domstolsverket att betala beloppet.

Domstolsverket gjorde i första hand gällande att Campus inte har slutredovisat sitt uppdrag, och i vart fall inte lämnat redovisning för de nu omstämda fakturorna, vilket åligger Campus såsom syssloman eller i vart fall såsom uppdragstagare enligt allmänna avtalsrättsliga principer.

För det fall tingsrätten ansåg att Campus har avgett slutredovisning gör verket i andra hand gällande att kostnaderna i omstämda fakturor inte är verifierade varför betalningsskyldighet även på denna grund inte föreligger.

Om tingsrätten skulle finna att Campus har rätt till ersättning för kostnaderna i de omstämda fakturorna gjorde verket i tredje hand gällande att verket har en kvittningsgill motfordran på bland annat 14 788 866,93 kronor för bristande kvalité.

Den första slutsatsen Norrtälje tingsrätt drar är att Domstolsverket inte har visat att parterna har ingått ett sysslomannaavtal eller att parterna avtalat om någon slutredovisningsskyldighet. En sådan skyldighet kan inte heller anses följa av några allmänna avtalsrättsliga principer. Ett sakkunnigutlåtande från professor Annina H Persson som Domstolsverket åberopade föranledde ingen annan bedömning.

Nästa fråga är då om Campus talan kan bifallas enbart på den grunden att Campus till Credentia har betalat det belopp som framgår av fakturorna. Domstolsverket har hävdat att Campus, för att få betalt, är skyldigt att lämna en utförlig redogörelse för kostnaderna i de två omtvistade fakturorna i förening med underlag i form av vidimerade tidssedlar och fakturor på allt inköpt material.

Domstolsverket anser att omständigheterna talar för att Campus, i vart fall under entreprenadtiden, tolkade projekteringsavtalet på så sätt att det krävdes mer av Campus när det gällde fakturahantering än att bara betala de fakturor som kom från Credentia. Även tingsrätten anser att en rimlig tolkning av projekteringsavtalet i förening med entreprenadavtalet (vari Campus angavs som beställare) och parternas eget agerande efter att dessa avtal ingåtts, är att Campus var skyldigt att granska fakturorna med viss omsorgsplikt. Tingsrättens slutsats blir därför att Campus talan inte kan bifallas enbart på den grunden att Campus till Credentia har betalat de belopp som framgår av fakturorna.

Har då Campus genom den utredning som lagts fram i målet styrkt att entreprenören Credentia haft de kostnader som tagits upp i fakturorna och tillsammans med i fakturorna angivna underentreprenörer lagt ned de fakturerade arbetstimmarna i projektet?

Campus har bestritt Domstolsverkets påståenden och framhållit att Campus har granskat fakturorna med samma aktsamhet som om Campus själv hade stått för slutkostnaden.

Vilket underlag till fakturorna som skulle redovisas och vad som krävdes för ett godkännande av en faktura reglerades dock aldrig mellan Credentia, Campus och Domstolsverket. Det framgick av entreprenadavtalet att entreprenören skulle redovisa verifierade kostnader, men inte mer än så, konstaterar tingsrätten.

Den övergripande slutsatsen efter den granskning som revisionsfirman PwC gjort på uppdrag av Domstolsverket var att Campus inte har haft tillräckligt underlag vid betalningen av kostnaderna i fakturorna och att bristerna har motsvarat ett belopp om cirka 17 800 000 kronor.

Tingsrätten noterar att av Svea hovrätts dom i mål T 10408-14 (Nybropalatsdomen) framgår att en entreprenör som presenterar ett underlag som är så omfattande och i sådan grad komplett att entreprenören därigenom har visat att den haft de påstådda kostnaderna och lagt ned de fakturerade arbetstimmarna, har rätt att få ersättning för sina kostnader om inte beställaren framställer konkreta invändningar som gör att kostnadsredovisningen ändå bör ifrågasättas. Av samma dom framgår också att en beställare som hävdar att en entreprenör brustit i sin omsorgsplikt vid redovisningen av sina kostnader har bevisbördan för detta.

De i målet av parterna anlitade konsultbolagen har redovisat diametralt motsatta uppfattningar i fråga om Campus har brustit i sin omsorgsplikt vid faktureringen och redovisningen av sina kostnader. Det saknas skäl att tillmäta det ena bolaget större vikt än det andra i fråga om omsorgsplikten. Mot den bakgrund som nu lämnats anser tingsrätten att Domstolsverket inte har bevisat att Campus har brustit i sin omsorgsplikt vid granskningen av fakturorna.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att man kan dra slutsatsen att Campus har presenterat ett underlag som är tillräckligt omfattande och i sådan grad komplett att Campus därigenom får anses ha bevisat att entreprenören Credentia har haft de kostnader och tillsammans med underentreprenörerna lagt ned de fakturerade arbetstimmar som framgår av de omstämda fakturorna. Några tillräckligt konkreta invändningar som gör att kostnadsredovisningen ändå bör ifrågasättas har inte lagts fram från Domstolsverkets sida.

Och då Domstolsverkets inte bevisat att verket har en kvittningsgill motfordran och inte heller på övriga grunder lyckas få framgång döms verket att betala det yrkade beloppet på 6 699 873 kronor plus nästan lika mycket i rättegångskostnader - 5 849 553 kronor.

Domen har överklagats.

Ladda ner dokument

Namn Storlek Ladda hem

T886_18.pdf

900 KB
Instans
Tingsrätterna
Rättsområden
Avtalsrätt, Entreprenadrätt, Köprätt